Länge sedan
Jag skrev och det har sina orsaker, livet tränger sig obarmhärtigt på i form av Abbes epilepsi som bråkar, en neurolog som lider av hybris och försäkringskassan som inte förstår vår situation.
Vad kan jag då göra? Tja inte sitter jag och deppar i alla fall, den nedåtgående spiralen SKA brytas och goda tankar SKA få väven att växla.
När man ser det bästa man har så här ÄR det lätt att få negativa tankar och lätt att de fastnar men de ska inte få vinna.
Mörkermånen i går gav mig tillfälle att förvisa alla dåliga tankar och energier och att bränna upp otur och bakslag så nu kan det bara gå framåt, gäller bara att fokusera på det goda och det positiva i allt.
Har beställt pengaolja för att ytterligare öka på chanserna att få rätt mot försäkringskassan, att hitta en lägenhet och att få huset sålt, inga små saker att fixa men ett steg i taget så ska det gå det med.
Och när man ser sin allra mest älskade skatt så här så är det lätt att glädjas med honom, livet leker och han har inga bekymmer och så ska vi försöka se till att det får vara för honom.
Bara att få se honom le och höra hans skratt skickar goda energier i universum och jag har bestämt mig för att lära mig av min livsläxa i detta livet så att det inte är förgäves.
Livet ska levas HÄR och NU och varje andetag ska njutas av och uppskattas till fullo som den gåva det faktiskt är vad som sedan händer spelar ingen egentlig roll för det är stunden i nuet som är det viktiga.
Det kan synas som att jag inte bryr mig om vad som händer i framtiden och inget kan vara mer fel men jag har gett mig den på att fånga nuet och njuta av det som ges till mig var dag i form av de enorma gåvor som finns i mitt liv istället för att fokusera på de mörka moln som finns vid horisonten, förr eller senare kommer jag dit och jag gör det jag kan här och nu för att skingra dem men är inte rädd för att rida ut stormen om och när den kommer.
Att se det goda i alla människor
Det är banne mig INTE så lätt!!
Jag försöker så hårt jag kan att se gott i alla men....
Vissa människor verkar vara satta på denna jorden för att sprida ondska och elakheter omkring sig.
Vad kan jag göra åt dem?
Om vänlighet misslyckas?
Ja inte mycket annat än strunta i dem, släppa dem ur mitt livs väv och gå vidare,
det är inte heller helt enkelt om personen envisas med att hitta nya
utstuderade sätt att skada mig och mina nära.
Men det är bara bita ihop och gå vidare, visa barnen att VI är större och kan visa att vi inte hemfaller till sådana låga drifter som hämnd och vedergällning.
En religion säger "Vänd andra kinden till! min religion säger vänd hela kroppen och
gå åt andra hållet, den dåliga energin slår bara tillbaka på den som skickar den.
Nu är vi inne i förändringens tid, vi lättar vårt bagage och gör oss kvitt fripassagerare och energi tjuvar, smärtan efter såren de tillfogat oss försvinner men minnet finns kvar som en påminnelse om att vi ALDRIG ska bli som dem som en påminnelse om att ALDRIG göra skada.
Attraktionslagen
Valborgsmäss närmar sig och det är en utmärkt tid att städa undan gammalt skräp och förbereda det nya så det gör vi både fysiskt och psykiskt. Bilen går i skyttel trafik till återvinningen och vi rensar även ut i det psykiska bagaget, för mig har det mest bestått av att jag kommit till en acceptans av hur vi har det nu och att livet är som det är och faktiskt himla bra. Jag accepterar att Abbes situation just nu är som den är och jag jobbar på att ge honom en så bra vardag med så mycket lärande i som möjligt. Vi vet inte just nu hur det blir framöver och den 8/5 ska vi till Umeå för att gå igenom hans framtida behandling, det ger mig fjärilar i magen för vi har det ganska bra nu och när man har ett relativt lugn känns det skrämmande att ändra på något. Men även där så har jag ett mantra " Vi kommer att hitta en lösning för Abbe" och det vet jag att vi gör bara inte HUR den lösningen kommer att se ut men det tar vi där och då, just nu är vi här och nu och storspoven har kommit, min absoluta favorit bland vårfåglarna så jag är lycklig i nuet och hoppas att alla andra ska få uppleva den känslan av frid som jag känner just nu.
Om att flytta och lämna byn
En fin gemenskap i byn mellan gamla och unga.
Jakten och inte bara älgjakten utan småvilt och sjöfågel.
Skolan
Naturen
Barnens vänner och våra vänner.
Nu vet vi att nästan allt det har försvunnit, vi bor nu i en by där folk inte hälsar på varandra längre, där det smids planer på att göra "kupper" och där trångsynthet och missunsamhet råder.
Jag fick själv erfara att människor inte hälsar när man träffas bara för att jag sagt vad jag tycker om det löjliga bråk som har utspelat sig och fortsätter utspela sig i byn , detta löjliga som splittrat byn och gemenskapen som gör att gamla människor börjar slåss och andra känner sig mobbade och kränkta.
Nu känner vi det som att ingen av de orsaker som tidigare fanns för oss att stanna finns kvar, byagemenskapen är obefintlig, kalla kriget ter sig som varmt i jämförelse, jakten är förstörd, naturen törs man nog inte ut i mer då galningar får färdas i skogen beväpnade, barnens vänner och våra vänner är splittrade i olika läger och ingen kommer undan, de vuxnas konflikter har nått barnen. Skolan är inte längre den trygga fina skola som varit, där får barnens efternamn och föräldrarnas yttranden avgöra om man blir en syndabock eller en guldprins.
Nej nu känner vi det som att vi inte fort nog kan lämna småsintträsk.
Vi har som familj klarat av så många motgångar och så mycket sorg de senaste åren att vi tycker att det är patetiskt när vuxna människor ljuger och beter sig värre än de värsta små barn som saknar all social träning som man skulle kunna anse att gubbar 70+ skulle besitta. Vi vet vad som är av verkligt värde här i livet och vi vet också vikten av att ta vara på det som är nu för man vet aldrig hur fort livet kan ändras och ögonblicket är borta.
Jag kommer att sakna våra fina grannar Bosse och Sonja, Greger och Ann-Loise,Karin och Pauli, Stefan och Veronica, Erik och Lena och inte minst Roland och Gerd, jag kommer också att sakna mina skogspromenader både vinter som sommar och stjärnhimlen med norrsken och bästaste Karin på förskolan. Men vännerna finns kvar och går att hälsa på, skogspromenader kan man ta på andra ställen, stjärnorna lyser och norrskenet flammar på andra platser än här och bästaste Karin är aldrig långt borta så varför känna vemod och sorg?
Livets hjul snurrar och vi kan bara följa med och göra åkturen så spännande som möjligt och som jag så många gånger sagt förr TA VARA PÅ VARANDRA.
Med det avslutar jag mitt skriftliga farväl av en bygd som inte längre ÄR. Nya mål och nya platser väntar på oss där det inte spelar roll om man heter Sundqvist eller något annat eller hur många generationer man har bott i byn (bya komplex)
DO NO HARM )O(
Tålamod
Är en dygd sägs det men det vete tusan!
Ibland måste man nog vara otålig och påstridig för att komma framåt.
Just i dag känner jag mig väldigt otålig, jag har ju så många planer och så många projekt men det känns som att jag just nu trampar omkring i ett lerigt fält utan slut.
Otålig att få huset sålt, otålig om att få en lägenhet. Dessa kan jag inte påverka annat än genom att tänka positivt.
Otålig att få träffa habben och få en fortsatt plan för Abbe även här får jag ha tålamod och tänka positivt att det är på gång.
Otålig att få en fungerande ep förening i Norrbotten, bara vänta och se.
Vad kan jag då göra? Jo som jag sagt tänka positivt och göra det bästa av dagen i dag och det ska vi jag och Abbe.
Under iden som jag väntar på att det ska hända saker sitter jag inte overksam om någon trodde det nej vi smider planer, packar, fixar och donar. Möblerar lägenheter i fantasin och sorterar ut prylar och pryttlar som bara är onödiga att släpa med oss. Lättar bagaget som man säger.
Kanske är det så att jag i dag ska träna extar på att ha tålamod så då gör jag väl det då MEN det betyder inte att jag inte OTÅLIGT väntar på att läkaren ska ringa ;0)
Ny avtagsväg
Så har vi då åter svängt in på en ny liten slingrande skogsväg.
Maten fungerade inte för Abbe, ingen anfallsminskning men illamående, ont i magen och en allmänt nedsatt kille var resultatet. Nu är vi av med dieten och har fått tillbaka en glad kille som inte kräks.
Detta innebär dock att ännu en liten väg är stängd för oss men nya vägar dyker upp när man minst anar det.
Just nu gläds jag åt att ha fått besked om att båda killarna kommit in på samma friskola som Alex redan går på så till hösten har vi bara Norrskensbarn.
Jag ser också framför mig hur vi bor i vår nya lägenhet, ganska snart känns det som och att vi fått vårt hus sålt. Affirmera kallas det visst på ett fint språk.
Vad händer då nu med Abbe och hans ep?
Ja det vet bara fåglarna men vi väntar på att få komma till göteborg för en ny neurokirurgisk utredning, ska också åter ta upp frågan om vagusstimulator och till dess jobbar jag vidare med det material som vi behöver för att träna inför skolstarten.
Har fått tips om något som heter "Errorless learning" och det ska jag ta med habben för att få lite ideer.
De är konstigt men jag ser inte längre epn som en fiende som ska besegras utan mer som någon man inte gillar men som man ändå måste leva med. Kanske är det så man måste göra för att överleva, jag vet inte men så känner jag det.
Jag är så glad över att vi har en plan och att vi står tillsammans i denna kamp för en dräglig vardag för oss alla.
Vi föräldrar får vara som drakar när det gäller att se till våra barns bästa men om det är det som krävs så får vi bli sådana.
Nu växlar vi ned och kör efter denna väg för att se vart den leder, kanske till en ny avtagsväg men allid framåt aldrig bakåt.
Ge upp???
Skulle inte tro det!!!
Ibland undrar man vad människor som ägnar hela livet åt att studera egentligen lär sig,
fick igår höra av en person som borde kunna läsa människor och som dess utom vid detta laget borde ha lärt känna mig som person och oss som familj,
att jag höll på att ge upp när det gäller kampen om Abbes ep!!
Känner mig både sårad och kränkt!
Ja jag skulle vilja veta hur framtiden kommer att te sig för Abbe och oss, Ja jag skulle vilja ha en prognos för hur det kan bli men det är inte för att jag håller på att ge upp utan för att jag vill ha nya anfallsvinklar.
Ja jag vill veta om sjukvården TROR att vi kan hitta mediciner som hjälper och jag vill veta om de tror att vi kan operera, åter inte för att jag ger upp utan för att jag ska kunna fatta rätt beslut om det dyrbaraste en mamma har! Att ge upp finns inte i min tankevärld och det gör det ännu värre att få höra att så tänker alla föräldrar och alla hamnar i det diket,
det skulle hon göra ialla fall.
Hur kan man säga så? Hur kan man använda ALLA när man inte vet.
Vi är olika individer med olika raktioner på samma saker och
man kan inte i förväg säga hur man ska reagera på en situation
trots att man tränat och funderat över den.
Jag ger inte upp, jag laddar om och tar nya tag.
Att ge upp, det finns liksom bara inte.
Att ge upp är inte ett alternativ och jag tycker faktiskt inte att denna epilepsi
är det värsta som kunnat hända oss!!
Konstigt?
Kanske men man kan också se det så här:
Vi bor i ett land utan krig.
Vi har mat på bordet.
Tak över huvudet.
Vänner som bryr sig.
Frisk luft och rent vatten.
Barn som sjuder av livsglädje.
Oss.
Kärlek.
Frihet.
så vad är då epilepsi i det hela?
Ett farthinder på vägen som fått oss att sakta ned,
att se det som är viktigt i livet och att verkligen ta vara på livet i stort och i smått.
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas, utan epn hade jag inte varit den människa jag är i dag
så på ett vis är jag så tacksam över att den kom till oss,
även om jag vissa dagar önskar den dit pepparn växer.
Livet är härligt och något att ta vara på inget man ger upp eller lägger på is
och nu har tigern vaknat djupt i mitt hjärta.
I slutet av regnbågen finns det en kruka med guld, jag ger mig nu ut på jakt efter den krukan.
Det värmer mitt hjärta att läsa era kommentarer och
att ni kan hämta styrka av mina ord, det ger mig så mycket så ni anar inte,
jag är stolt över att kunna dela med mig av mina erfarenheter
och att kunna ge er av min styrka.
Tack!
Affirmerar ett litet mirakel...
Kommer vi att få huset sålt till ett pris vi är nöjda med? Hittar vi en lägenhet?
Jag har bestämt mig för att svara JA på båda de fråorna.
Vi hittar en lägenhet som vi kommer att älska och vi kommer att få huset sålt till ett bra pris.
Jag bestämmer att det är så det ska bli.
Mirakel kantar vår vardag och vi behöver bara öppna öonen och hjärat för att ta mot dem, varje ögonblick i livet är dyrbart och värdefullt och inget mindre än ett mirakel och jag tror fullt och fast att om vi hela tiden ser på livet och världen genom ett barns mirakel ögon så får vi ett lyckligare och mer fullt liv, det är lite som Picasso sa om konst, han sa ungefär så här " Som barn är alla konstnärer, svårigheten ligger i att förbli barn som vuxen"
Det finns de som vill kalla mig naiv och det är ok med mig, de får gärna göra det, bakom min livsuppfattning ligger händelser som är långt från naiva och jag har ändå valt att se på livet som ett mirakel och varför göra tvärt om? se det som en börda! Nej när jag en dag går vidare vill jag kunna känna att jag har levt och det till fullo att jag har utnyttjat varje mirakel som kommit i min väg och gjort allt jag kunnat och orkat för att göra och sprida miraklerna till alla... mina ben ska ropa Vilket liv vi haft !!!
Så därför sprider jag lite mirakler till er alla...här och nu.
Nu vågar vi språnget...
och tar steget ut i det okända.
Vi har, efter lång vånda och mycket vändande ut och in,
fattat beslutet att sälja huset och flytta till ett boende som fungerar bättre i praktiken.
Det har inte varit lätt att fatta ett så stort och omvälvande beslut men vem har sagt att det ska vara det?
Beslutet har mognat fram hos oss alla och nu är det fattat. Visst kommer vi att sakna det gamla men om man aldrig vågar något nytt så hur kan man då veta att det inte går och blir bättre?
Hur vet man att vingarna bär om man aldrig testar dem?
Jag vill inte sitta här och bli bitter på äldre dar för att vi inte vågade, för att vi spelade safe och för att vi satte materiella ting framför familjen,livet och kärleken.
Nej! nu rensar vi ut allt gammalt och börjar på nytt, minnena finns kvar de är huggna i sten.
De som lyckas kommer alltid från dem som vågar så nu hoppar vi.
Han sover nu
Mitt hjärta!
Han skulle bland annat förklara ordet "Hjälte" svaret blev "En som hjälper och räddar andra" min älskade lilla kille! Om han visste vilken hjälte han själv är! Han kämpar på varje dag trots anfall och trötthet och trots att kroppen inte vill alla gånger så hänger han med och vill göra saker, han vill ha ett liv och han vill hjälpa andra.
Det är en konstig tudelad känsla att sitta och äntligen få göra en utvecklingsbedömning på lilleman, samtidigt som det är skönt att få det gjort ordentligt skär det i hjärtat när jag ser hur mycket som han inte fixar i dag som han faktiskt fixade för ett år sedan. Men det är bra trots allt att få det gjort, då kan vi bättre fatta beslut som kan hjälpa och stötta och möta honom där han verkligen är istället för där han borde vara. Mycket lättare att få gehör i skolan och lättare att fatta beslut om hur den fortsatta skolgången ska bli.
Hur utslaget än blir så förändrar det inget egentligen, Abbe är mitt lilla hjärta och oavsett vad diagnosen blir så kommer han att få ett fint liv, precis som alla andra, med upp och ned, sol och regn det gäller bara att kämpa vidare för hans och alla andra barns rätt.
Nya vindar blåser, vårvindar, fiska och lätta men inte alltid goda, de kan vara kalla och vassa mellan varven men vetskapen om att värmen och solen är på väg gör dem lättare att uthärda, så även detta. Nya vindar och nya äventyr kan vara av godo det gäller bara att våga följa vinden och ge sig ut på ävenyret.....livet.
TACK! ett ödmjukt TACK.
TACK!
Äntligen verkar det som att det vänder för oss, lite i alla fall.
Positivt besked i dag om persomlig assistans för Arvid.
Härligt!
Det finns HOPP.
En stor börda har lyfts från mina och familjens axlar och nu kan vi fokusera på det som är viktigare än ekonomin, att få en dräglig vardag för oss och Arvid. Att föra kampen mot ep vidare och att hjälpa andra i den kampen.
Tack alla som stöttat och stöttar oss .
Tack för att det äntligen verkar vända åt rätt håll.
Tack alla makter, ödet, universums energi eller vad som än vakar över oss TACK för att vi nu får möjlighet att själva fatta besluten om våra liv och inte bli tvingade av ekonomin att ta beslut vi inte vill.
TACK!
Att behålla hoppet i sitt hjärta.
Det är viktigt men ack så svårt, om man inte har hoppet vad har man då??
Ingenting.
Men att förlora hoppet är lätt gjort när man kämpar och kämpar och aldrig ser att det blir en liten lättnad på problemen och bekymren och det är då som DU är så viktig, just DU som läser detta kan vara den som gör skillnaden mellan att tappa hoppet helt eller att se en liten glimmande diamant av hopp där borta i fjärran.
Du som bara genom att säga jag ser dig och din kamp gör kampen värd att fortsätta.
Du som säger jag förstår att du har det jobbigt men kämpa på för du gör ett kanonjobb.
Du som talar om för mig att just mina ord rör, berör och styrker dig och andra som har det tungt.
Jag vill med mina ord tala om för DIG att det finns alltid hopp, hur tungt det än är och hur mörkt det än ser ut att vara så lyser hoppets stjärna klart och leder oss framåt mot målet.
Jag vill också tacka DIG för att du ger mig hopp och styrka som jag kan ge vidare till andra.
Ensam är stark men tillsammans är vi starkare så hjälp mig i dag och sprid hoppets strålar över världen så att vi gemensamt kan ge hoppet åter till de som tappat det.
Hoppet hos mig lyser starkare nu än någonsin, hoppet om att vi kommer att gå ur detta med kunskaper så ovärderliga som de sällsyntaste blommorna, hoppet om en ljusare morgondag och hoppet om att jag och min familj kan sprida vår styrka, värme och kärlek vidare till de som behöver det.
Man skulle skämmas!!
Som sitter och tycker synd om sig själv och blir låg och deppad över saker som egentligen inte är katastrofer.
Vad har jag att vara låg och deppig över egentligen?
Ingenting!
Jag har mat på bordet, kläder på kroppen och en varm säng att sova i på nätterna.
Många har inte det.
Jag har en familj som älskar mig på sitt sätt och jag har underbara vänner.
Massor av människor har inte det.
Jag bor i ett land utan krig och diktatur .
Varför ska jag klaga.
Vi kämpar vidare för att hitta en vardag mitt i vårt eget kaos och snart kanske jag lyckas.
Hoppet att Abbe ska bli bättre av kosten överger oss inte men vi måste leva i nuet och inse att det är mycket liten chans att han blir helt bra.
Ser fram mot hans utvecklingsbedömning den 6e mars samtidigt som jag inte vill veta det jag redan vet.
En paradox ...ja
Solen har vänt åter både ute och inne i mitt hjärta.
Den lyser och värmer lite försiktigt för att inte bränna de ömtåliga knopparna av hopp och lycka som växer och som snart liksom trädens löv ska spricka ut och åter ge livet mening och ljus.
Under tiden tar vi en paus och njuter av en glass.
Låg, nere och ....
Anfall i går kväll, känner mig låg, tänker om dieten inte fungerar. Ser hur långt efter Abbe är och vill inte vara på skolan för att se det ännu tydligare. OM det inte vänder! OM det inte finns något vi kan göra för att förbättra situationen! DET gör ONT!! det tär på orken men det gäller att ha det där djävla tålamodet att vänta och hoppas och stå ut.....men just i dag orkar jag inte ha en positiv inställning medan jag väntar... kanske i morgon men inte i dag.
finner inte ord
För att tala om hur vacker min vinter värld är, frusen, hård och kall men gnistrande vit och vacker.
Det är vilsamt att gå i allt det frusna, sovande och bara vara ett par minuter. Att bli ett med den kalla luften som känns hög och frisk, att se rimfrosten sakta singla ned från träd och buskar och att veta att snart, snart börjar allt vakna till liv igen efter en lång sömn.
Det ger ro i sinnet och rensade tankar att vandra runt i allt det vita och bara förundras över ur vackert och förgängligt det är, precis som livet självt är vackert och flyktigt. Det gäller att passa på för om man väntar för länge så har det försvunnit.
De är vilsamt för ögat att se och inte eller nästan inte ett enda skoterspår som förstör allt det vackra vita, man kan undra vad som väntar på andra sidan udden.....jag vet men det är min hemlighet.
